I förra numret av byggaren skrev juristen Sten Folkesson om ett murbygge som kunden tyckte blev alldeles för dyrt. (Se artikel nedan) Han reklamerade jobbet och vägrade betala slutsumman på drygt 200 000 kronor.  Gjorde han rätt? Otåliga läsare har väntat i över en månad på svaret. Läs här det rafflande slutet på historien. Som också handlar om känslor…

Först en kort resumé: en kund vill ha ett pris på en mur och får ”mellan tummen och pekfingret” höra av byggföretaget att det kostar 170 000 kronor. Efter diverse ändringar och kompletteringar slutar notan på knappt 324 000 kronor varav cirka 210 000 kronor avser själva muren och 113 000 kronor utgör prislappen på efterbeställningar av typen ny hundkoja, tak över entrén till huset, nya dörrar etc.  

Kunden har en mängd invändningar och betalar bara knappt 117 000 kronor. Resten – 206 000 kronor – håller han inne.

Jag avslutade min artikel i byggaren 2/08 med frågan om kunden har rätten på sin sida att ”frysa” slutbetalningen.Låt mig nu avsluta historien. Tvisten skulle avgöras i tingsrätten, var det tänkt. Men som ombud för byggföretaget kontaktade jag motpartens ombud för att höra om vi kunde träffas och göra upp utan att blanda in domstolen.  En vecka innan rättegången träffades vi. Den juridiska utgångspunkten var klar för oss båda: konsumenttjänstlagen var tillämplig och det saknades ett skriftligt avtal.

Stämningen var till en början tryckt. Det är knappast ovanligt när det är fråga om tvister av det här slaget. Det finns ofta mycket känslor och irrationella låsningar om vad som är rätt och fel, vad som har sagts och inte sagts. Men när vi skalat bort all känslomässig barlast visade det sig att byggföretaget och kunden i själva verket inte stod så långt ifrån varandra. Rent juridiskt var det i grunden ett ganska enkelt reklamationsärende.

Efter fem timmar var vi överens om två saker:

Köparen ska betala 155 000 kronor utöver de 117 000 han redan betalt.
Byggföretaget ska utföra viss reklamationsgrundad reparation på muren (sprickbildning).
Den summa som köparen höll inne var således drygt 206 000 kronor, alltså blev uppgörelsen en nedskrivning med knappt 52 000 kronor. Hela affären med tilläggsarbeten och allt var på cirka 324 00 kronor.

Hade kunden rätt att hålla hela beloppet på 207 000 kronor? Svaret är nej. Han hade rätt att hålla inne så mycket som motsvarade hans krav. Han måste därvid precisera sina krav först och det hade han inte gjort.

Jag kan konstatera följande:
1. Vid löpande räkning ställs mycket stora krav på redovisning av kostnaderna. Det hade byggföretaget koll på utom när det kom till resor till och från kunden. Byggaren hade inte upplyst om att arbetstiden räknades från hantverkarens hem, vilket innebar två timmar om dagen.
2. Att hantverkarna hade tagit upp arbetstider då de inte varit på arbetsplatsen. Man måste då upplysa om att arbete pågår för kundens räkning men på annan plats.
3. Att arbetet aldrig blev helt slutfört eftersom tvisten kom emellan och arbetet avbröts.
4. Att vissa tjänster faktiskt var undermåligt utförda där kunden ”köpte ut” reklamationen genom att sätta ned priset.

Vad vill jag säga med detta exempel? Enligt konsumenttjänstlagen är det viktigt att informera kunden om alla tillkommande arbeten och uttrycka sig rätt när man anger priser. Till konsument ska priser anges inklusive moms. Annars ska det mycket tydligt framgå att momsen tillkommer. Det går inte att säga efteråt:”Ja, ja men momsen kommer ju till”.

Kom alltså ihåg den lilla svarta anteckningsboken som jag så ofta tjatar om. Skriv in ändringen och datum och låt kunden skriva under.

Kom ihåg: Fast pris är alltid säkrast. Löpande räkning innebär mycket stora krav på redovisningen. Cirkapris får bara överskridas med högst 15 procent annars måste ny överenskommelse göras.

Sens moral: Man kan aldrig räkna med att få full betalning till 100 procent om man inte levererar och gör rätt till 100 procent. 

Sten Folkesson
Förbundsjurist
Bygg- och järnhandlarförbundet